Sensommartankar

Jag har fotograferat sedan tonåren. Ibland känns det så självklart för mig att jag inte ens tänker på att ladda upp bilder. Lite konstigt ändå? Här är bilder från slutet på sommaren. En extra magisk tid. Det är något visst i luften. Skördetid.
Jag tänker väldigt mycket i bilder och att kunna fånga saker gör mig både mer närvarande men hjälper mig också förstå mig själv bättre. Det är fint det där. Konstens plats i våra liv. Den ger så mycket och kräver så lite.

Kan tycka det är lite tråkigt att jag fastnar i att enbart lägga upp sådant som hör till "jobb" att göra. Göra reklam för boken och att försöka nå ut med den. Det är inte tråkigt i sig men mer planlösa inlägg om ingenting särskilt kanske också har en roll att spela? När vi är omringade av sociala mediers snabba döds-scrollning så är det lätt att känna att saker måste vara något för att få ta plats. Ibland kan det kanske bara få vara en blomma i solnedgången följt av en rad osammanhängande tankar, vad tror du...?